VI KANSKE INTE KAN BÄST SJÄLVA?
Ledare av Jonas Jacobsson, Sportbladet Dalarna. November 2017

I arbetslivet handlar utveckling ofta om att hitta nya samarbetspartners och att lära av andra för att själv bli bättre. Att benchmarka och tänka nytt är viktigt för att hänga med. Men hur har vi det inom idrotten? Ärligt talat… Hur ofta lär vi av varandra? Och då menar jag idrotter emellan.

Man blir inte bäst av att göra som alla andra. För att bli bäst krävs talang, hård träning och att våga göra annorlunda. Ingemar Stenmark, Annika Sörenstam och Gunde Svan – alla gick de sin egen väg och vågade göra sådant som ingen annan inom deras idrott gjort tidigare. Listan på framgångsrika svenska idrottare som vågat prova nytt för att bygga sin egen satsning kan göras lång. Trots det tycker jag att vi som ledare, aktiva och förbund inom svensk idrott är alltför dåliga på att våga tänka utanför boxen och att våga låta någon gå utanför boxen. Vi vill att saker och ting ska göras på ett visst sätt, som vi brukar göra. Möjligtvis kan vi snegla på hur andra länder gör inom vår egen idrott och ta efter något från dem. Det gör att vi missar mycket av den erfarenhet och fantastiska förmåga som finns inom svenskt idrottsliv.

För många år sedan var jag med och arrangerade ett läger för dem som var i högsta divisionen inom sin idrott inom regionen. De allra bästa från idrotter som fotboll, basket, brottning, boxning, bordtennis, tyngdlyftning, kanot, skytte, taekwondo, speedway och handboll närvarade. Utan att veta säkert, gissar jag att tveksamheten hos både aktiva och ledare var stor – varför skulle man lägga tid på att ha läger med en massa andra idrottare?

Vi delade in deltagarna i grupper, blandade mellan idrotter och kvinnor och män. Syftet var att riva ”stuprören” mellan idrotterna, så att de fick lära känna varandra. Sen fick respektive idrott träna precis som de brukade, enligt ett särskilt schema så att alla kunde se varandra träna. Vad tror ni hände?

Jo, basketspelarna märkte att tyngdlyftarna hade en extremt bra vristspänst som de själva kunde jobba på att förbättra. Skyttarna och kanotisterna kunde dela träningstips för att utveckla sin balans. Och istället för att som tidigare ses som hastigast i hallen och i värsta fall tjafsa om träningstider, lärde handbolls- och basketspelare känna varandra och började träna ihop på gymmet. De aktiva hade dessutom nytta av att höra och få tips från varandra om hur man laddar upp inför och hanterar press inför och under tävling. Alla – och jag lovar; alla! – hade något att lära av någon annan.

På samma sätt har jag själv under min karriär som aktiv idrottare studerat andra idrotter och andra idrottare. Genom att inspireras och våga prova nytt har jag kunnat bygga den satsning som fungerade för just mig och som gav mig 37 fantastiska år på internationell elitnivå. Jag hade aldrig klarat det om jag bara tittat på och tagit efter andra skyttar eller gjort som man brukade inom min egen idrott.

Självfallet skulle skidskyttar ha mycket att lära av skidåkare och skyttar, men också av hockeyspelare och roddare. På samma sätt är jag helt säker på att hockeyspelare kan inspireras och lära av slalomåkare, fotbollsspelare och friidrottare. Och vice versa.

Kom igen Dalarna; utmana svenskt idrottsliv i att lära av varandra! Våga tänka utanför boxen. Ta steget till att träna ihop och att hitta mötesplatser för både aktiva och ledare. På så sätt kan vi hjälpas åt att sprida en ny attityd inom idrotten om att vi faktiskt inte kan allt bäst själva. Jag lovar att vi har allt att vinna.

MAN BLIR INTE BÄST AV ATT GÖRA SOM ALLA ANDRA
Blogginlägg av Jonas Jacobsson. Oktober 2017.

Det är skillnad mellan att vilja bli bäst och att vilja göra det som krävs för att bli bäst. Det är också skillnad mellan att bli bäst och att förbli bäst.

Under alla år som jag har träffat idrottare, men också företagsledare och andra som befinner sig i någon form av satsning, har jag reflekterat mycket över på vilket sätt vi tar oss an en satsning. Vad krävs egentligen för att bli bäst? Och för att förbli bäst?

Det första som jag ser behövs är ett helhetstänk. Förvånansvärt få tränare och förbundskaptener, men troligen även chefer och företagsledare, verkar förstå att vi måste jobba med helheten för att kunna optimera en prestation. Självfallet spelar det roll om man har tänkt måla huset den sommar som man ska satsa mot VM, eller om man oroas över sin gamla släkting eller har knorr i relationen. Självfallet påverkas vår arbetsinsats av hur vi mår, vilka förutsättningar som vi har och hur vi relaterar till människor omkring oss. Vi är människor. Inte robotar. Alla delar måste tas med när vi planerar en satsning.

Sedan handlar det om den egna viljan. Vem gör jag egentligen satsningen för? Om du drivs av en ansvarskänsla eller samvete gentemot någon annan kan du möjligen göra hyggliga resultat vid enstaka tillfällen, men för att bli bäst måste kraften komma inifrån dig. Jag har egna erfarenheter av skillnaden mellan att gå på vilja och hitta det sista som krävs för att prestera på topp, eller att inte nå hela vägen för att viljan saknats. Du blir helt enkelt inte bäst och framför allt förblir du inte bäst om du satsar för någon annans skull.

Sen handlar det om innovation och om att våga vara annorlunda. Man blir inte bäst av att ställa sig i ledet och göra som alla andra. Ibland frågar jag idrottare som jag coachar: ”har du mer talang än dina konkurrenter?”. Svaret är i princip alltid nej. Troligen har man ungefär samma nivå av talang eller kanske olika talanger som man konkurrerar med. Då är ekvationen enkel – för att bli bäst behöver du göra något annorlunda! Träna mer, träna annorlunda, hitta nya verktyg, metoder eller tekniker. Förvånansvärt många gnetar på, gör ungefär som alla andra och hoppas att lyckan (och turen?) plötsligt ska finnas hos just dem. Det händer, men tyvärr är det inte särskilt troligt. Jag säger som Ingemar Stenmark när kommentatorn konstaterade vilken tur han hade haft som vunnit ”Jag vet ingenting om tur, bara att ju mer jag tränar desto mer tur har jag”.

Frågan är då om alla kan bli bäst? Nej, självklart inte. Alla vill inte heller bli bäst. Det viktiga är att sätta upp mål som stämmer med den satsning som du är villig och beredd att göra, för annars är du inte schysst mot dig själv. Om du verkligen vill bli bäst så krävs något extraordinärt, men för de allra flesta av oss handlar det om att sätta upp ett mål, ta reda på vad som krävs för att nå det och sedan lägga satsningen på rätt nivå. Om du sätter målet för högt kommer du misslyckas alltför ofta och till slut tappa sugen och orken för att försöka. Om du sätter målet för lågt kommer du lyckas varje gång och inte använda all din kapacitet.

Att sätta mål och satsa är viktigt för oss som människor. Mål ger oss mening, oavsett om det är på jobbet, inom idrotten eller i livet i övrigt. Vi människor mår bra av att ha något att sträva mot och jobba för. Dessutom, inget slår känslan av att efter en tuff och krävande satsning nå sitt uppsatta mål!

Vill du höra mer om hur man tänker helhet och sätter mål för att optimera sin prestation på jobbet, i livet, som idrottare eller i karriären? Hör av dig! Jag kommer gärna och föreläser hos er.